enkla steg mot dig
så kom en enkel tår mot mig, som jag tar till dig.
som mina skor, påsatta av dig
som du älskade mig, som vi älskade.
vi tog tag om oss, så handen vred.
så enkla steg tillbaka, isär den andra tåren
som kom till min kudde, så enkelt kom den som en tår som jag la vid din hand
och sköljde sen den senare med en trasa.
vi åt salladen, som vi åt av dagen, med en tår.
så älskade vi som vi , älskade rosen, som du gav mig
vid havets sluttning, vid havet där fanns vi som två, två enkla steg,
två enkla palomer
vi var som dom, lika eller olika, men som dom, så sa jag till dig
för att likna dagen som kom, för alltid dagen.
lilla paraply berätta för mig, varför du fanns, som du.
när jag öppnade den och stängde
berättade jag om oss, när du kom med dina små skor, för att sätta dom vi fönstret, för att
stänga gardiner, och öppna, för att berätta
du sa att det var som en dag, jag skulle se dig omfamna mig
så enkelt var det, så enkelt att en tår föll från himlen till min axel.
jag tog tag i två kaffekoppar, målade med ränder, med ett litet märke
la till lite kaffe brun med två skedar, med skinande blank, la in den varma vattnet, som kokade
vid vatten bryggaren, målat med fin färg, som glänste mot min hand, dagen blev allt mörkare mot
dagen, och gick in med kopparna i rummet, la dom vid det blanka underlägget
som följde, mina siffror, mina ord, mina moln, satte mig, tog tag i din hand, med ett armband
fullt med lila blom stenar, som skimrade mot himlen utanför fönstret
som persienner var som öppna
ibland tog jag mitt kaffe som du aldrig hade tagit, som vass, som aldrig fanns på min sida
som jag sa, kom tillbaks
-Marcela Pizarro
